För de flesta som arbetar inom sjukvård och äldreomsorgen är arbetssituationen i dag pressad. Personalen vill ge en bättre omvårdnad, men allt för ofta måste de kompromissa med de egna värderingarna och ambitionerna om hur jobbet ska utföras. Skälet är ofta brist på tid.

Under den förra regeringsperioden höjde man dimensioneringsnivån på antalet vårdare, men nu föreslår regeringen en sänkning av antalet vårdare, från 0,5 vårdare per klient till 0,4 vårdare per klient. Regeringen hoppas på det här sättet spara 70 miljoner euro. I praktiken innebär det färre händer i vården. En vårdare skulle enligt den nya dimensioneringen ha endast några minuters tid per åldring för dusch och tvätt. Det säger sig självt att tiden är för kort och tvingar vårdarna att välja ut vilka personer som ska tvättas.

Redan med nuvarande personaldimensionering är det en utmaning för vårdpersonalen att erbjuda en god vård. Vårdpersonalen, som oftast består av kvinnlig personal, jobbar redan idag under enorm press. Enligt en enkät som vårdfacket SuPer låtit utföra, leder stressen till att man underlåter alltför ofta att hjälpa åldringar att tvätta sig under veckosluten eller att ta upp dem från sängen på grund av vårdarbristen. Övervakningsmyndigheten Valvira rapporterade nyligen om bristerna inom äldreomsorgen. Enligt rapporten meddelade 93 procent av vårdpersonalen om brister i vården.

Andelen äldre ökar, vi behöver fler vårdare. Antalet demenssjuka kommer att fortsätta att öka under de närmaste åren. Det är inte rätt att den åldrande befolkningen inte ska kunna veta om de, när behoven uppstår kommer att få en god vård. Man kan också fråga sig om det är rätt att vårdarna måste gå med dåligt samvete över att de inte får göra sitt bästa.

Den solidariskt skattefinansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. Den ska kännetecknas av värdighet och utgå från den enskildes behov och bli bättre på att beakta de med störst behov och de som inte kan tala för sig. Det är de äldre och multisjuka och de med kroniska sjukdomar som far mest illa i vården. Den växande andelen äldre får inte betraktas som ett ”samhällsproblem” utan som ett gemensamt samhällsansvar. Att få åldras i trygghet är grundläggande i ett välfärdssamhälle. Med äldreomsorgslagen kom vi i förre regeringen ett steg framåt, men nu anser den sittande regeringen att man inte ens behöver följa lagens rekommendationer.