Det är helt naturligt att invånarna börjar reagera, när rovdjur som vargen börjar stryka nära tätbebyggda områden, eller när mycket stora skarv- och mås-samhällen intar holmar nära kustbefolkningen. För vissa människor representerar vargen ett hot mot landsbygdsnäringarna. En del mänskor och även de flesta barn, är rädda för att möta en varg. Medan andra, exempelvis ivriga naturskyddare, gläds åt att vargen åter finns i vår natur.
Det finns flera vetenskapliga studier gällande förekomsten av varg. På vårvintern meddelade Finlands Naturresursinstitut att vargarnas antal skulle ha minskat med en fjärdedel på ett år. Senare konstaterades att siffrorna inte stämmer. Vi väntar på en rapport. Oberoende av om totalantalet vargar minskat, eller hållit sig på samma nivå som senaste år, finns det tecken som tyder på, att både antalet vargar, såväl som vargflockar, ökat på vissa orter. När jag under den senaste tiden diskuterat vargfrågan med ivriga naturskyddare har jag använt tre utgångspunkter i diskussionen. Det finns forskare som talar varmt för vargen och ser den som utrotningshotad. Sedan finns det forskare som är mera kritiska till att vargen tillåtits att öka. Jag ger mig inte in i den diskussionen. Jag har inget behov av att döma om vem som har rätt eller fel. Jag utgår istället från den tredje utgångspunkten. Det vill säga det praktiska livet. Realiteten. I landskapet Österbotten, i Mellersta Österbotten eller Sydösterbotten.
Under senare år har vargen, även i våra nämnda landskap, allt oftare dödat tamboskap, såsom får och nötdjur. Vargen har också skadat och dödat hundar, oftast i samband med jakt.
Traditionellt har vargen varit betraktad som en typisk vildmarksart. I dag vet vi att detta inte ger en sann bild av artens beteende. Flera vargrevir i Finland finns idag i ganska tätbefolkade områden. Vargen är således inte beroende av vildmark för sin existens. Att vargen anpassar sig till att leva i befolkade områden medför problem.
Vargar, som under längre tid exponeras för människor utan att det resulterar i ett fysiskt obehag, kan mista sin naturligt nedärvda skygghet. Den varg som mister sin skygghet för människan, eller på annat sätt uppträder aggressivt, bör tas bort från beståndet.
På samma sätt, som när det gäller skarvar och måsar, så vill ivriga naturskyddare inte inse problemet. Det är ju förvisso lättare att försvara olika djur- och fågelarter, om man får betrakta dem på avstånd, istället för att möta problemet i vardagen. Men ifall den egna familjen, eller den egna näringen drabbas, skulle kanske inställningen ändra.
Visst, vargen är en ursprungsart i Finland och har ett värde i vår natur. Med vargen följer nämligen också vissa ekologiska funktioner som är förknippad till arten.

Men, vargen hör hemma i vildmarken. Definitivt inte i tätbefolkade områden. En välreglerad jakt är därför det bästa sättet att upprätthålla vargens skygghet för människan.
Det behövs en sund balans mellan mänskan och naturen.

Peter Östman
Riksdagsledamot, KD