SEMINARIUM OM EUTANASI
Päivi Räsänen
Kyrkhelgen i Karleby 15-17.9.2017

Bästa vänner, bröder och systrar, bästa åhörare!

Ett varmt tack för inbjudan till kyrkhelgen och för möjligheten att få tala om ett ämne, som verkligen är aktuellt och berör oss alla.

Min far begravdes under våren, på morsdagen. Han gick bort på valborgsmässoafton, flera år efter att han insjuknat i Alzheimers sjukdom. Under hans sista år i livet, visste jag inte om han kände igen mig, eller om han förstod någonting av det jag sa till honom. En viljestark man och familjeförsörjare som blev avklädd i slutet till den grad, så att han blev tvättad, klädd och matad – precis som ett litet barn. Ibland märkte jag att jag talade till honom som man talar till ett barn: ”Öppna munnen riktigt stort”.

Våra roller hade förbytts – men det är kanske så det skall vara. Jag är säker på att han önskade ett annorlunda slutskede, ifall han fått välja. Han hade skött sin kondition och varit plikttrogen i sin tjänst, fram till ålderspensionen. Han var stolt över, att han inte varit borta från arbetet en enda dag på grund av sjukdom. Som en hänförd jägare drömde han om att få dö med stövlarna på, brottandes med en björn.

Kampen mot Alzheimers sjukdom, som förstör hjärnan, pågick i flera år, utmattande länge. Jag beundrade min mamma som ihärdigt orkade ta hand om honom, som hans närståendevårdare. Samtidigt var det värdefulla år för henne. Emellanåt kändes livet som maka till en minnessjuk svårare än döden, ibland upplevde hon det som den bästa tiden under hela äktenskapet.

Som en anhörig till en person med en obotlig, framskridande sjukdom, börjar man ofrånkomligt tänka på sin egen död. Jag föreställde mig själv i samma situation. Det är bra att vi inte känner till sättet eller tidpunkten för vår egen död. På samma sätt som födseln kan vi inte själva bestämma över döden.

Frågan kommer ibland: Var min fars liv under de sista åren bara ett meningslöst lidande? Jag tror, att min fars liv var lika värdefullt när han var sjuk, som när han var som starkast. När pappa fortfarande kunde tala, började han alltmer återkomma till tidiga minnen, han talade om sin barndom, om hemmet, sin mamma, sina bröder och sin syster. Vem vet hur meningsfulla, fria och lyckliga ögonblick han upplevde genom kopplingarna till barndomens minnen?

Debatten om terminalvården och eutanasin har lyfts upp till en ny nivå i det finländska samhället. Stora, väsentliga frågor om döden, livets värde, mänskliga rättigheter och lidande har lyfts fram. Ställningstagandena berör på ett personligt plan, ofta även på ett smärtsamt sätt, obotligt sjuka personer, människor med handikapp av olika slag, samt deras anhöriga. Men det berör också läkare och sjukvårdare.

Under 10 år har stödet för eutanasi legat kring sjuttiofem (75) procent. Resultaten oroar, men jag tror att stödet dels beror på otillräcklig kunskap och rädsla. Dels beror det på att uppfattningen om livets värde har förändrats.

I en intervju som publicerades den sjunde februari (7.2.) i Lännen media, berättade den ansvarige läkaren Riitta Lehtonen så här: ” Vi hade en gång ett gift par här, som när de tillfrågades sade att de stödde eutanasi. Frun var patient och hennes make satt bredvid henne varje dag. I slutskedet förvärrades kvinnans symtom. Hon fick sedativ vård, alltså hon gavs lugnande läkemedel. Till sist somnade hon in stilla. Efteråt kom mannen till mig och sa att det var just så här de hade tänkt sig eutanasi. Han sade dock, att han inte önskat, att frun skulle ha fått ”en dödlig injektion, såna som man ger till hundar.”

Deltagarna i opinionsundersökningarna kan ha felaktiga uppfattningar om eutanasi. På samma sätt som det gifta paret i Karina-hemmet. Eutanasi är inte samma sak, som att upphöra med verkningslösa vårdåtgärder, eller att övergå till symptomenlig vård. Nej Eutanasi är en åtgärd som till exempel Hollands lagstiftning möjliggör, där läkaren på riktigt tar livet av patienten genom en giftinjektion. Ju längre bort man är från döende patienter, desto mer stöds eutanasi, enligt undersökningar. Enligt en färsk undersökning som gjordes av Läkarförbundet, stöds eutanasi av endast sjutton procent (17 %) av de läkare vilka vårdar döende patienter.

Det är klart att den starka opinionen bland befolkningen även påverkar politiska beslutsfattare. I riksdagen behandlas medborgarinitiativet, där man föreslår, att riksdagen påbörjar lagstiftningsåtgärder, i syfte att stifta en lag om eutanasi och att legalisera eutanasin i Finland. På grund av de många missuppfattningarna och bristande fakta i diskussionen om eutanasi skrev jag en bok om ämnet under förra våren. Tyvärr är boken publicerad enbart på finska, men den finns tillgänglig här ikväll.

Eutanasin är ingen modern uppfinning. Flera primitiva kulturer kände till denna praxis. Gamla och svaga personer kunde störtas ner från klippor, lämnas ute i bergen eller i övergivna läger för att dö. Av antikens filosofer godkände Sokrates och Platon dödandet av obotligt sjuka människor. De ansåg, att människor som fötts med handikapp inte hade rätt att leva. Praxisen gällande eutanasin – barmhärtighetsmord av gamla och obotligt sjuka och infantil eutanasi – dödandet av småbarn, har gått hand i hand under historien.

Några år innan andra världskriget, grundade nazisterna enheter som specialiserade sig på eutanasi, genom så kallade eutanasi-institutioner. Nazi-ideologin som sådan kan inte kopplas ihop med eutanasidiskussionen, men det är nyttigt att granska denna tidsperiod. Speciellt ur läkarnas etiska synvinkel. Redan på nittonhundratjugotalet (1920) skrevs medicinska publikationer, där man motiverar eutanasi som en mänsklig lösning för ett sådant liv, som inte mera är ”värt att leva”.

Nazisterna fraktade på kort tid tvåhundrasjuttiofemtusen (275 000) egna medborgare till eutanasianstalter: förståndshandikappade, mentalt sjuka, åldringar och kroniskt sjuka människor. Eutanasi försvarades med samhälleliga och ekonomiska faktorer, men även med kriteriet att man ville få slut på lidandet. Man ville visa barmhärtighet och lätta på bördan för de anhöriga. Eutanasi marknadsfördes genom en propagandafilm, där man berättade om livshistorien gällande en kvinna som led av MS-sjukdom. Berättelsen kulminerade i att kvinnans äkta make, som var läkare, avslutade hennes smärta genom barmhärtighetsmord, samtidigt som en annan läkare spelade vacker pianomusik i rummet bredvid. Samma metoder som användes på eutanasianstalter, användes också senare i samband med folkmorden, som utfördes i större skala i koncentrationslägren.

Sammanbrottet av läkarnas etik i Nazi-Tyskland upprörde hela världen när det upptäcktes. Världsläkarförbundet linjerade den medicinska etiken i sin Geneve-deklaration år nittonhundrafyrttioåtta (1948): ” Jag respekterar det mänskliga livet från dess begynnelse, även under hot, och skall inte använda mina medicinska kunskaper mot mänskliga intressen”

Holland har varit en föregångare när det gäller eutanasi sedan nittonhundrafemtiotalet (1950-talet). Innan eutanasi-lagen instiftades, orsakade holländska läkare uppskattningsvis tusentals dödsfall årligen. Dödshjälp av läkare begränsades inte till viljestyrd eutanasi. En forskningsrapport, som publicerades i den ansedda medicinska tidskriften Lancet år nittonhundranittiosju (1997), visade att åtta procent av alla dödsfall av holländska barn som inte fyllt ett år, orsakades av att läkare tog livet av handikappade barn.

År tjugohundratvå (2002) kom lagen i kraft, som ledde till att eutanasi legaliserades i Holland. Enligt lagen har minderåriga barn själva rätt att begära eutanasi vid sexton-års ålder, samt med vårdnadshavarens tillstånd när man fyllt tolv år. Belgien och Luxemburg följde efter. I Belgien gick man in för att tillåta eutanasi för barn ”i hopplösa medicinska fall, det vill säga vid oavbrutet och outhärdligt lidande, som inte går att lindra och som är dödlig inom en kort tidsperiod”. Ansökan om tillåtelse för eutanasi för barn ska göras av barnet, och ska godkännas av läkarteamet, psykologen, psykiatrikern och barnets föräldrar.

I flera europeiska länder pågår en diskussion om legalisering av eutanasin. Vi befinner oss i en märklig situation. I Europa, där vi delar gemensamma europeiska värden, har vi väldigt olika syn på eutanasin. I vissa länder är det lagligt och ses som ”god” läkarverksamhet, medan det i andra länder uppfattas som seriemord. Samma läkarverksamhet, som i Benelux-länderna är lagligt, skulle i andra EU-länder leda till åtal för dråp eller mord.

Eutanasin har blivit en allt vanligare dödsorsak i Holland. År tjugohundratre (2003) valde tusensexhundratjugosex (1 626) holländare att dö med hjälp av eutanasi. År tjugohundrafemton (2015) hade eutanasi-fallen ökat till femtusentrehundrasex (5 306). Samtidigt har antalet självmord ökat, under en sex års-period med hela trettiofem procent (35 %.)

I Holland har man enligt det sluttande planets etik, gått över till att ge dödshjälp, även i sådana fall, där man inte kan säkerställa patientens vilja. I den holländska praxisen anges inte eutanasi som dödsorsak, när läkaren tar livet av en patient, där personens önskan grundas på en tidigare viljeyttring, eller i sådana fall där personen inte alls har yttrat sig. För dessa situationer har man skapat ett nytt begrepp ”livsavslutande vård”
(”life terminating treatment”).

Den Holländska regeringen planerar redan nu eutanasi för över 75 – åriga medborgare som ”är trötta på livet” eller ”har fått nog av livet”, även om de inte skulle ha några sjukdomar, eller lida av andra orsaker. Man har fört diskussioner ifall denna åldersgräns är diskriminerande. A) Därför att den diskriminerar över 75-åringar, vilka då stämplas som att ha levt tillräckligt länge, eller B) därför att det skulle vara diskriminerande för under 75-åringar, som även de kan känna sig trötta på livet.

Bästa åhörare!

Eutanasi motiveras med två argument: lidandet för den obotligt sjuka patienten samt dennes självbestämmanderätt gällande sin egen död. Det finns inte något som helst stöd för dessa argument, med tanke på etiken inom sjukvården och terminalvårdens möjligheter.

Terminalvården har aldrig tidigare varit så utvecklad under mänsklighetens historia som den är idag. Även svåra smärtor kan behandlas så att symtomen försvinner. Samma opiater, som används för att stilla svåra smärtor, lindrar även effektivt känslan till exempel vid andnöd.

Ifall inga andra medel hjälper för att lindra oro, andnöd, psykisk ångest eller smärta, kan patienten sövas ned med hjälp av palliativ sedering för en bestämd tid och kan väckas upp efter vila. Sedering är alltså inte eutanasi, till skillnad från vad man uppger i medborgarinitiativet.

Begreppet ”rätten att få dö” är vilseledande och i sig självt motstridigt. Internationella avtal för mänskliga rättigheter erkänner människans rätt att få leva, inte rätten till att få dö. Det finns inte ett enda land i världen där patienten har genom lagstiftning säkrats ”rätten att få dö”, inte ens i Holland.

Kärnan i självbestämmanderätten är den, att patienten har rätt att avstå från vård, men har inte själv rätt att bestämma vilken slags vård som ges. Varför skulle då eutanasi vara ett undantag från denna princip?

Eutanasin marknadsförs nu genom nya termer, eller genom att använda främmande uttryck, såsom dödshjälp, assisterad död eller värdefull död. I medborgarinitiativet som lämnades till riksdagen för behandling föreslås legalisering av eutanasi under rubriken ”för den goda döden”.

Vad är då en god död? När man talar om en god död, talar man egentligen om livet. Livet före döden kan vara bra eller dåligt ända till det sista andetaget. Själva döden är dock en gräns, som vi inte har förmåga att utvärdera.

Försvararna av eutanasi talar ofta om rätten att få dö på ett värdefullt sätt. Detta önskemål är berättigat och bör tas på allvar. En värdefull död betyder god palliativ vård, vilket innebär smärtstillande vård och terminalvård. Att ta livet av en människa kan aldrig kallas för en värdefull handling.

Finlands läkarförbund är emot legaliseringen av eutanasi. Läkarförbundet motsätter sig också, att läkarkåren förpliktas till åtgärder, vars främsta syfte är att påskynda patientens död. Enligt det internationella läkarförbundet är eutanasi motstridigt med de etiska principerna för läkarvetenskapen och läkarna bör därför avstå från det. Trots att det skulle vara tillåtet enligt landets lagstiftning. Enligt den traditionella Hippokrates eden försäkrar man: ”Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt.”

Läkarna har fått en teoretisk och principiell utbildning för att skydda livet. Om man tänker att varje människa har rätt att fatta beslut om sin egen död, som verkställs av en annan människa, innebär det ju att någon annan än en själv som förpliktas att utföra det. Eutanasi skulle således betyda en stor förändring i läkarens etiska ställningstagande.

Att bryta ner principen om respekten för det mänskliga livet, skulle vara speciellt allvarligt när det gäller just läkare. Om man i vårdurvalet skulle godta en princip som bygger på en fientlig livssyn, när det gäller obotliga sjukdomar, finns det en klar risk för att läkare börjar föredra sådana val, som inte främjar patienternas liv.

Medborgarinitiativet om legaliseringen av eutanasi går delvis längre än Hollands lagstiftning. Man föreslår att läkare ska förpliktas att föra över patienter som önskar eutanasi till en annan läkare, ifall läkaren av moraliska skäl inte kan ta livet av patienten.

Eutanasi måste separeras från sådan vårdform av symtom, vars bieffekter kan innebära att livet förkortas. Läkarna är i många fall tvungna att överväga positiva och negativa effekter av medicineringen och vårdåtgärderna. Avsikten med medicinsk vård går aldrig ut på att döda patienten, även om medicineringen kan ha bieffekter som kan leda till döden. Det råder missförstånd kring användandet av starka bedövande smärtstillande medel, som morfin och andra opiater som används i terminalvården. I den palliativa vården, eller smärtstillande vården, kan doserna vara väldigt stora. Patienter har också olika toleransnivåer när det gäller opiater. När medicinen används på rätt sätt i den palliativa vården, kan det förlänga livet, eftersom kronisk smärta utmattar patienten. Läkare som utför eutanasi använder inte morfin för att ta patientens liv, utan istället medel som förlamar musklerna och stannar hjärtat. Dessa medel används inte i terminalvården.

Beslut gällande eutanasi skulle i slutändan alltid ligga hos läkaren, som skulle vara tvungen att bedöma hur mycket lidande patienten måste uppleva. Ångest och depression, mänskliga relationer och ensamhet orsakar ofta mer lidande än fysisk smärta, även för patienter med somatiska sjukdomar. Hurdant lidande bedöms vara tillräckligt, för att man skulle kunna fatta ett beslut om att utföra eutanasi?

Lidandet, under det sista skedet av sjukdomen, kan ibland vara värre för anhöriga, än för den döende. Patientens upplevelsevärld, när medvetenheten minskar, kan vara väldigt olikt de erfarenheter som utomstående iakttagare upplever.

Människan har också rätt att ändra på sin mening. Hur ska man förhålla sig till en tidigare önskan om eutanasi, om patienten inte kan uttrycka sin vilja i det akuta skedet?
När man intervjuade över 80-åriga finländare som gjort ett vårdtestamente, så ville hälften att dem skulle återupplivas i deras nuvarande situation. Livsviljan är ofta mycket större i sjukdomstillståndet och när döden närmar sig än vad vi kan tänka oss när vi är friska.

Om eutanasi skulle vara ett vårdalternativ skulle det uppmuntra människor som lider av depression att välja det alternativet. Merparten av självmord begås av unga, fysiskt friska människor. Emedan man allmänt försöker förhindra självmord, varför skulle vi då inte även stödja livsviljan hos handikappade och äldre ända till livets slut?

I medborgarinitiativet som kräver eutanasi, förutsätter man att läkaren är övertygad om att patienten inte lider av en psykisk sjukdom som försvagar omdömesförmågan. Enligt initiativet ska man alltid sköta en klinisk depression innan man fattar beslut om eutanasi. Hur kan man då säkerställa, att det inte är just depressionen, som är orsaken till att en allvarligt sjuk människa vill dö?

Lidande och begränsningar hör i något skede till varje människas liv. Ingen är kapabel att göra allt som man i något skede i livet har önskat att få göra. Det händer lätt att vi missbedömer meningsfullheten i en annan människas liv när vi ser det ur vår egen synvinkel. En frisk och handlingskraftig person kan bedöma, att livet för en förlamad och till sjukhussängen bunden människa, är meningslöst och ovärdigt lidande. Om man frågar en ung person, om han eller hon skulle vilja bli återupplivad till ett liv i rullstol, skulle de flesta svara nej. Undersökningarna visar dock, att de som drabbas av sjukdom och handikapp hittar livsviljan och meningsfullheten, när de kommit över den första chocken och depressionen.

Statistik från Holland visar, att främsta orsaken till att man vill ha eutanasi är inte smärtan. Istället är det ensamheten och rädslan att bli beroende av andra som påverkar. Patienten kan även känna sig som en belastning och som överflödig på grund av sin sjukdom, dels på grund av påhittade eller dels verkliga attityder. Patientens önskan om att få dö innehåller alltså frågan: ”Finns det någon som bryr sig om mig? Är jag redan helt onödig?” Dessa frågor ska man inte svara på med en giftinjektion, utan med medmänsklighet och högklassig terminalvård.

Döden kan inte granskas enbart ur individens rätt att välja. Döden har en stor betydelse för hela samhället. Ett självmord berör på ett djupt plan livet för tiotals, även hundratals andra människor. Det samma gäller för eutanasi, som motiveras med, att människan borde ha rätt att själv bestämma när hon vill dö.

Diskussionen om eutanasi hör ihop med två fenomen i vårt samhälle: å ena sidan rädslan och misstankarna om hur vårt hälsovårdssystem klarar av att ta hand om döende patienters vård på ett mänskligt, individuellt och värdefullt sätt, och å andra sidan en allmän förändringsprocess på människosynen.

En kvinna ringde mig och frågade: ”Betyder terminalvård det, att patienten flyttas till avdelningens förrådsrum, och får vara där utan mat och dryck?” Hon berättade om sin sjuke make, som hade fått besked från sjukhuset att han kommer att överföras till terminalvården. Samma dag hade man flyttat honom till ett förrådsrum eftersom sjukhuset var överbelastat.

Medborgare som förespråkar eutanasi uttrycker ofta sin rädsla för att tvingas ta emot en opersonlig vård som påminner om ett löpande band system. En situation där deras individuella behov och önskningar inte beaktas. Detta borde leda till en självrannsakan av hela vårt hälsovårdssystem.

Diskussionen om eutanasi är till nytta för det finländska samhället, ifall det leder till en mera högklassig palliativ vård och terminalvård för alla som är i behov av det. För att försäkra oss om det, krävs att vi stiftar en lag om terminalvård. Sjuttio procent (70 %) av läkare som vårdar döende patienter förespråkar en sådan lagförbättring. En god terminalvård beaktar människan som en helhet, ens fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Jag vill speciellt poängtera, att det är viktigt att man inom terminalvården tryggar rätten till vård på det egna modersmålet.

Bra terminalvård är det rätta svaret på kraven om att legalisera eutanasi. Tolv- till trettontusen finländare (12 000 – 13 000) har årligen behov av palliativ vård och terminalvård i livets slutskede. Patienter som är i behov av krävande terminalvård lider ofta av cancer. Behovet av terminalvård ökar även till exempel bland de som lider av minnessjukdomar, inom långt framskridna neurologiska sjukdomar, samt kroniskt allvarliga hjärt-, njur- och leversjukdomar. I Finland har antalet över nittio-åringar ökat sexfaldigt under de senaste trettio åren. En allt större andel av finländarna dör av ålderdom vid hög ålder, emedan flera livsfunktioner försvagats samtidigt. Också då behöver man terminalvård.

FÖRÄNDRINGEN AV MÄNNISKOSYNEN LEDER TILL DÖDENS KULTUR

Kraven på eutanasi beror delvis på att livsåskådningen är i en brytningsfas. Dödens kultur kopplas ihop med en förändrad människosyn. Vår tids människor håller på att förlora uppfattningen om att livet är heligt och att det har ett speciellt värde.

Den ytliga hedonistiska kulturen får människorna att fly bort från livets begränsningar till döden. Om livets mening bygger på att sträva efter välbehag, leder de begränsningar som sjukdom eller handikapp medför, till att man förlorar meningen med livet.
Dagens människa har svårt att acceptera, att svaghet och lidande hör till livet. Vi är på väg att förlora vår förmåga att uthärda känslan av hjälplöshet och beroendet av medmänniskor.

Individualismen betonar individens rätt att välja och kontrollera sitt liv. Vid familjeplanering väljer någon abort, då barnet inte ryms med i kalendern just detta år. Någon annan väljer att byta kön, om man tycker att könet man fått vid födseln inte motsvarar den inre upplevelse man har.

I en tid utan sanning finns det inte plats för universal etik, moralisk auktoritet eller allmänna värden. Det är konstigt att samtidigt som man framhåller individualismen så vänder man sig mot människovärdet som borde vara odiskutabelt.

”Om Gud inte existerar, är allt tillåtet.” Med denna fras uttryckte författaren Dostojevskij sambandet mellan moralen och relationen till Gud. Riktig etik, att skilja mellan rätt och fel, utgår från det, att människan är ansvarig inför en högre auktoritet, inför sin Skapare. Om Gud inte existerar, mäter och definierar människan själv sin egen moral.
Etiken blir då relativt och situationsbundet. Vem kan då säga, om det är fel att ta livet av en annan människa, oberoende om det handlar om terrordåd, etniska rensningar eller eutanasi?

LIVETS HELIGHET

I djurrättsaktivisternas grundläggande verk, bestsellern av australiensaren Peter Singer som sålts över hela världen, ”Djurens frigörelse”, står det så här: ”Det finns djur vars liv är, oberoende vilka kriterier man väljer, värdefullare än vissa människors. Schimpansen, hunden eller grisen har till exempel ett högre medvetande om sig själv, än vad ett svårt handikappat barn eller en åldring har, som hamnat i ett djupt senilt tillstånd.”
Från dessa samma tankegångar hittar Singer en moralisk rätt att ta livet av nyfödda barn med handikapp, abort och eutanasi, liv som enligt honom är mindre värdefulla. Om man tänker så här, så har människan i sig själv inte någon specifik moralisk ställning. Ens liv har inget specifikt värde som en representant av den egna arten, mitt ibland djurriket. Människans värde beräknas då närmast från det, vilken kvalitet man bedöms ha och hur utvecklat ens liv är samt hur värdefull man är för andra människor.

Enligt undersökningar är inställningen till eutanasi starkt bundet till personens värderingar.
Motståndarna till eutanasi motiverar det egna synsättet oftast med den kristna människosynen. Förespråkarna till eutanasi-filosofin uttrycker tvivel om människolivet har något speciellt värde i jämförelse med djuren. Om en sjuk gammal hund får en giftinjektion, varför kan man då inte ordinera det till en människa? Det traditionella synsättet inom läkekonsten och straffrätten håller däremot människolivet värdefullt i sig självt. Oberoende av individens funktionsduglighet eller livskvalitet. Att ta livet av ett nyfött hjälplöst barn, eller en åldring som sakta tynar bort i sjukhussängen, har hållits lika förkastligt som att döda en människa i arbetsför ålder.

Den kristna människosynen har haft en central roll vid skapandet av begrepp som framhäver människovärdet. Människolivet är heligt och ska vara okränkbart, eftersom Gud skapade människan till sin avbild. Livet är en gåva. Bara Gud, som gett livet, har rätt att ta bort denna gåva.

Nästan nittio procent (90 %) av finländarna anser, att Bibelns tio budord passar som levnadsregel än i dag. Trots det är samtidigt tre av fyra finländare färdiga att utvidga läkarnas arbetsuppgifter till att ta livet av sina patienter. Har man glömt bort det femte budordet? Det finns tydligen behov i vår tid att ge en vardaglig och tydlig förklaring av budorden. I grunden är det frågan om respekten för det unika värdet i det mänskliga livet. Att avsluta ett liv genom att döda, ska lämnas till veterinärernas vårdarsenal för hopplösa fall, men giftinjektioner hör inte till människoläkekonsten.

FÖDAS HAR SIN TID, OCH DÖ HAR SIN TID

Vi kan inte undvika döden. ”Födas har sin tid, och dö har sin tid.” (Predikaren 3:2).
Inom läkekonsten och patientvården ska man bekämpa döden, men å andra sidan acceptera dess oundviklighet. Livet ska försvaras, men det är onödigt att kämpa emot döden med alla tillbudsstående medel.

Jag minns ett tillfälle som jag fick ha vid sidan av en förlamad åldring, under min studietid vid medicinska fakulteten. Kvinnan berättade om en viktig diskussion, som hon hade haft med sin läkare flera år tidigare. När hon hade insjuknat och hamnat på bäddvården hade hon deprimerande klagat: ”Vi skröpliga åldringar är väl inte till någon nytta för andra? Det är väl dags för oss att dö.” Läkaren hade svarat henne: ”Ni utför den viktigaste uppgiften för samhället. Ni lär oss andra, vad kärlek betyder.” Jag förstod budskapet. De människor, som är allra mest beroende av andras omsorg, kan trots sin hjälplöshet lyfta fram sådana värden i ett samhälle, som i slutändan är ytterst viktiga för vår framgång. Ett samhälle, som bygger på medmänsklighet, som respekterar människovärdet och har inbördes omsorg, klarar sig även under svåra tider.

Det är omöjligt att koppla samman nådens djupaste innebörd med mord. Barmhärtighetsmord handlar inte om nåd. En döende människa möter nåden, när man som sjuk och svag är accepterad, vårdad och älskad.

När min dotter var liten var hon ofta sjuk på grund av astma. En sommarkväll kom vi åter hem från en sjukhusvistelse. Den femåriga flickan satt vid köksfönstret, tittade ut och sa: Gud sände den där hjorten för att glädja mig”. Från fönstret kunde man se en vacker solnedgång och framför den stod en hjort på vår gård, precis som på ett vykort. Det häpnadsväckande var, att just hjorten hade alltid varit hennes favoritdjur, även om hon aldrig sett en tidigare förutom i bilder. Mitt i vardagen finns en mängd sådana under, som vi inte alltid märker. Det handlar om konsten att leva, att vi kan glädjas åt både små och stora Guds under i vardagen.

Värdet av livets gåva förtydligas ofta först när en allvarlig sjukdom eller döden kommer nära. Som ung läkare arbetade jag på Helsingfors Universitets sjukhus cancerklinik. Jag rördes av, hur just de patienter, vars prognos var dålig och som hade varit tvungna att möta livets begränsningar, kunde uppskatta livet. De talade om det. Hur varje dag och varje stund hade fått en speciell mening efter insjuknandet. Många stora rikedomar i livet och speciellt själva livets gåva, är ibland sådana självklarheter för oss, att vi inte förstår att glädjas. Varje människa som Gud har skapat är värdefull. Vi kan inte på förhand veta vad livet kommer att föra med sig. Även om livet är tidsmässigt begränsad, stundtals skröplig och ofullkomligt, så är livet en gåva, som bör respekteras.

DÖDEN HAR BESEGRATS

Försvararna av eutanasin marknadsför döden som människans rättighet, slutet på lidandet och en naturlig del av livet. Enligt den kristna människosynen är döden aldrig människans rättighet, utan en fiende. ” Den siste fienden som förintas är döden.” (1 Korinthierbrevet 15:26) Sjukdom kan frånta människans hälsa, fattigdom betyder att man saknar egendomen, olycka att man saknar lyckan, men döden tar med sig allt, som hör till livet.

Bibelns människosyn inbegriper även att människan är en evig varelse. Döden är inte en port till evig sömn eller slutpunkten för lidandet. Efter döden står människan framför Gud. ”Det är människans lott att en gång dö och sedan dömas” (Hebreerbrevet 9:27). Barmhärtighetsmord leder människan bort från möjligheten till en nådatid.

Genom Guds kraft kan även döden vändas till seger. Döden blir då porten till evigt liv. Därför kunde samme Paulus, som kallade döden som den sista fienden, säga, att döden är en seger för mig. (1 Kor 15:26, Fil 1:21)

Livets helighet öppnar i grunden ett synfält till hela kristendomens grundbudskap. Budskapet om korset är meningslöst, om livet inte är heligt och människovärdet odiskutabelt. ” Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. 19 Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod.” (1 Petrusbrevet 1:18,19). Gud utgav sin ende Son till att dö för unikt värdefulla, för till Guds avbild skapade människors skull. Människan styr inte över döden. Däremot vittnar Jesu uppståndelse om att Jesus besegrade döden. Han styr över den ofattbara dödens verklighet.

Vi känner inte till vår sista dag, men det vet vi, att denna dag är frälsningens dag.
Vi lever i nådens tid! Nu är den rätta stunden att ty sig till nåden som förtjänades på korset, löftet om uppståndelsen och gåvan till evigt liv.

Som ung hade jag en studiekamrat, som insjuknade i cancer. Vi hade bett för honom under studentkvällarna och gladdes, när han tillfrisknade från sin cancer. Efter några år förnyades sjukdomen. Jag var på sjukhuset för att träffa honom när hans tillstånd blev allt sämre. Jag var nervös hur jag skulle kunna trösta honom. Jag var besviken över att det inte syntes några svar på våra böner. Samtidigt tänkte jag, hur förbittrad han månne är. Det jag hade tänkt säga till honom, glömdes bort när jag kom till hans säng. Han var utan hår och utmärglad och fäst vid slangar. Med en stilla röst berättade han, hur kär Jesus hade blivit för honom i sjukhussängen. Han berättade, att han just före min ankomst hade sett Jesus och förstod att han snart skulle få komma till Herren. Hos honom skulle han vara frisk. Samma dag dog han. För mig betydde den stunden ett möte med evigheten och tiden. Jag kom ihåg beskrivningen av Stefanus död i Apostlagärningarna: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” (Apostlagärningarna 7:56)

Jag vakade vid min fars säng under de sista dagarna av terminalvården. Han kunde inte längre svälja, jag fuktade hans läppar och sjöng gamla välkända sånger. Det var ganska märkligt, att några år tidigare, efter det att han hade tappat talförmågan, kunde han ur minnet sjunga flera verser från gamla barndomssånger, som han hade lärt sig i sitt kristna barndomshem. Exempelvis ”Det blir något i himlen för barnen att få, de får kronor av guld, de får harpor också”. Jag märkte att sångerna fortfarande fick hans ögon att fyllas av tårar. När pappa dog, berördes jag starkt, när jag kom ihåg en vers från samma sång, där man säger: ”De får dricka ur strömmen, som går från Guds tron.” Jag tänkte, att pappa inte längre behöver törsta. Han dricker ur kristallströmmen, som Bibeln talar om. Uppenbarelseboken 22:1. ” Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.”

Döden är inte punkten för livet som skuggas av sjukdomar och även lidande, utan en dubbelpunkt. Därifrån börjar det riktiga livet, där synden, lidandet och dödens bojor inte mera fängslar oss.

Döden har inte det sista ordet på jorden. När Bibelns Marta sörjde över den just avlidne brodern, svarade Jesus hennes frågor:” Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” (Joh. 11:25,26)

Gud följde inte oberörd med hur den lidande människan förintades, utan blev till människa, en av oss. Jesus, Guds son, kommen som människa, är Guds svar till mänsklighetens uråldriga fråga på lidandets och dödens verklighet.

Till sist, min då åttaåriga dotter frågade en allvarlig fråga när vi följde nyheterna från Asiens naturkatastrof: ”Vad är du mest rädd för i hela världen?” När jag inte genast kunde svara, hjälpte hon: ” Är du till exempel rädd för, att någon skulle dö?” Jag trodde att hon menade sig själv och svarade, att min största rädsla handlar om det, att någon av våra barn skulle mista livet.

Jag frågade min dotter, vad hon räds allra mest. Jag tänkte att hon svarar: för att pappa eller mamma ska dö. Svaret kom snabbt och genomtänkt: ”Allra mest skulle jag vara rädd för det, om Gud dog.” Förvånad bad jag om en förklaring. Hon förklarade: ” Då skulle jag inte kunna be, om jag hamnade i nöd. Och om jag skulle dö, skulle jag inte komma till himlen.” Detta var början till en lång diskussion. Vi konstaterade att Gud är evig och odödlig. Flickan kom ihåg, att även Jesus hade dött och frågade, om hon själv hade levt när Jesus dog. Jag sa att det skedde långt innan hon hade fötts. Då frågade hon: Nå, var du född när Jesus dog? Jag berättade, att även då när Jesus dog upphörde inte Gud att existera. Min dotter var lättad: om inte Gud kan dö, då har vi inget att vara rädda för.

Barnets svar gick längre än mitt eget svar skulle ha gått. Inget skulle vara så skrämmande, som att mista den levande, allsmäktige Guden. I Psaltaren står det på ett underbart sätt: ”Gud är för oss en Gud som frälsar, och hos HERREN, Herren finnes räddning från döden.” (Psaltaren 68:20)
När vi har en Gud som älskar oss, kan vi förlita på Honom när fruktan, ångest, sjukdomar, vardagens påfrestningar, och även när döden hotar oss.